Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnet, så att det aldrig generade henne. Blott en enda
gång rusade hon på Luise och ruskade henne, pryglade
henne försvarligt och hotade henne med död och
undergång, om hon omtalade något för kontrollören.
En dag såg hon majoren på bron. Hon gömde
sig för honom i en port och darrade i hela kroppen,
när han gick förbi. Men han såg henne icke, och hon
blev snart sig själv igen och stod och förvånade sig
över, hur sjuk och eländig hän såg ut.
Men dagen efter gick hon med Luise borta på
Strandgade för att avlämna tvätt, och då sprang hon rakt i
armarna på honom.
»Juliane ... den lilla Luise... kärleksbarnet ...»
Han sträckte händerna emot dem och det låg den
gamla frimodiga klangen i hans röst. Men i detsamma
lät han armarna sjunka och såg så modfälld ut.
»Hur går det för dig, Juliane?» frågade han med
låg röst.
»Det går bra, herr major», svarade hon. »Men ni
måste låta mig få gå. Jag har inte längre lust att blanda
mig med de höga, och jag har dessutom brådt.»
»Vem är hög, Juliane?» sade han saktmodigt.
Han vände om och följde med henne med sänkt
huvud och tunga steg. Hon var ond och generad,
men visste icke, hur hon skulle bli av med honom.
»Har du något bröstsocker?» sade Luise, som ger
nast känt igen honom.
Juliane gav henne en ordentlig knuff.
»Du tar inte emot bröstsocker av främmande herrar,
förstår du», sade hon skarpt. »Och nu ber jag igen
herr majoren låta mig och mitt barn gå i fred.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
