Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursäkter och bugningar. Så slog han sig ned på sin
vanliga stol.
«Dra nu av er stövlarna, Jensen», sade hon, »och
tänd pipan, om ni har någon tobak. Så blåser jag upp
elden och sätter på kaffe.»
»Tusen tack. Ni är alltid så vänlig jungfru
Rasmussen.»
Han gjorde det bekvämt åt sig, bolmade ur pipan
och såg sig omkring. Hans ögon tindrade, man kunde
inte missta sig på att han var glad att vara hemma igen.
»Hur mår lilla Luise?» frågade han.
»Bra, hon ligger och sover därinne.»
»Med förlov», sade han, tog ljuset och gick in för
att se på barnet.
Snart därpå kom han tillbaka och: tog sin pipa.
»Hon frodas», sade han. »Man ser att hon får
ordentlig mat. Är hon duktig i skolan?»
»Vänta nu litet, Jensen», sade Juliane. »Låt oss få
kaffe först, så skall jag berätta sedan.»
Hon hällde upp den varma drycken i spilkummarna.
Jensen tömde sin genast och fick en ny, som han också
drack ur.
»Jensen har visst frusit», sade hon.
Han berättade om färden, hur han hade måst stanna
på tio ställen. Hela landet låg under snö. Diligensen
kunde inte gå och man kunde inte tänka sig
möjligheten att vada genom drivorna. En hel vecka hade
skutan legat vid Samsö. Det hade varit en påkostande resa
och: mycket dyr till på köpet.
»Jensen kunde allt ha skickat mig ett brev», sade hon.
»Jag trodde inte att det behövdes mellan oss, jungfru
Rasmussen–, svarade han. »Vi känna ju varandra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
