Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
roligt blir det vid hans hov, ledsen är han inte utav
sig», sade Schulenborg.
»Och så är han så förtjust i oss damer», sade Hanne.
»Ja, det må du väl veta, lilla Hanne», sade
generalen, »hans kunglig höghet var visst hemma hos dig
här förleden.»
Schulenborg vred sina mustascher. Han var så
sparsam mot Hanne, att han fick finna sig i att hon gav
sin ynnest åt andra. Men han tyckte inte om att det
talades om det.
Luise satt för sig själv.
Hon hade samvetskval för Berlings skull. Han kunde
inte smälta, att hon gick bort de dagar han sagt, att
han skulle komma, och hon hade heller aldrig gjort
det förr. Hon funderade på att gå, prinsen tycktes
dröja. Den ene efter den andre kom och gjorde sig
älskvärd, men hon hörde knappt på. Schulenborg var
den ihärdigaste.
»Ni är på min ära mycket täckare än Hanne,
jungfru Rasmussen», sade han.
»Ja, men lilla Grahn är ändå sötare», svarade Luise.
Schulenborg studsade. Han hade på senare tid
skarpt uppvaktat Lucile Grahn och gjorde ingen
hemlighet av det. Men han fann det näsvist av detta lilla
kvinnfolk att syfta på saken. Så att han slog ihop
klackarna och gjorde honnör.
»Det är hon på min ära», sade han och gick.
Hanne kom nu och anförtrodde henne att hon alls
inte var lycklig. Nu uppvaktade hennes greve till och
med hennes bästa vän.
»Han säger att du har just vad som fattas mig»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
