Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men han var i alla fall ett liv, som kunde formas
i en stark hand.
Och Luise...
Berling såg på henne. Hon hade tröttnat på att
följa honom med ögonen och låg med täcket upp till
näsan och smågnolade.
»Jag har tråkigt, Carl», sade hon.
Han fortfor att gå av och an.
Hon tillhörde säkerligen den sortens kvinnor, som
kunde få makt över en svag man.
Hon var lugn. Men inte därför att hon var av is.
Hennes sinnen voro tidigt väckta och redan fullmogna.
Men hon njöt kärleken som en man... glupsk och utan
spår av sentimentalitet i sina runda blå ögon. Hon
kysste hett en älskare och lät honom gå utan
sentimentalitet.
Och så hade hon över hela sin person till den minsta
av sina rörelser något egendomligt eggande, som aldrig
lämnade henne. Hon manade fram det grövsta hos
männen, hon manade fram det. Det stod en frän dunst
om henne, men den berusade. En sådan kvinna kunde
komma långt med männen, om lyckan var henne god.
Plötsligt greps han av en besynnerlig, meningslös
ömhet för henne.
Han tyckte om hennes kropp och han tyckte om
att vakna med huvudet på hennes kudde. Han hade
känt så många kvinnor, att just denna fräna dunst kring
henne var det enda som kunde egga honom.
Han tyckte om att tala vid henne... aldrig hade
en kvinna liksom hon haft hans förtroende. Han
älskade att se hur hans ord vunno genklang i hennes
:okonstlade själ. Hon uppfattade dem som ingen annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
