Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till minne av Dan Andersson : ett olitterärt företal - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LI
Och den gamla religionen och livsföringen hade mer
av den sorten än den moderna. Jag minns inte om
Dan Andersson kände till Chesterton. I så fall skulle
han ha gnuggat händerna i ett utbrott av själarnas
sympati.
På sätt och vis var Dan Andersson en atavistisk
typ. Hans böjelse för mystik var primitivt folklig.
Det var inte alltid klart, om det var av övertygelse
eller på paradoxalt trots, som han ibland accepterade
den övernaturliga förklaringen i stället för den
naturliga. Förmodligen fann han också en mystisk värld
mer pittoresk och trevlig att leva i än en sönderdelad
och analyserad. Men det fanns allvarligare sidor av
hans religiositet än denna halvt naiva och halvt
humoristiska supranaturalism. Först och främst bär han
livet igenom på ett religiöst arv. Det pietistiska
hemmet följer honom som en syn under, alla brokiga
livsöden. Han kunde känna sig bortstött av salveisen
och läseriet. Men han behandlar det alltid med djup
respekt som i berättelsen om bönemötet på Kavelås
och i sin barndomsvärld hade han erfarit, hur en
stark och orubblig tro, ett Tertullianskt Credo quia
absurdum kunde upprätthålla och genomlysa
människor, som annars skulle ha dukat under för
fattigdom och förtvivlan. Faderns apostlaansikte dyker
ständigt upp för honom, präglat av försakelse och
bekymmer, men också av den frid som övergår allt
förstånd.
Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn,
två kronljus från paradisets salar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
