Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till minne av Dan Andersson : ett olitterärt företal - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LVI
ägde därtill en konstnärlig lidelse, som ofta saknas
hos den kultiverade virtuosen med musiköra, men
finnes hos fiolspelmannen med musikhjärtat. Han
hade föga sinne för tavlor, möbler, konstsaker,
kläder, arkitektur, allt det där, som vittnar om smak
i yttre konventionell mening. Och det kunde vara
ganska muntrande att höra hans fumliga omdömen
om konst. Men han hade utom sitt natursinne en
oerhörd känslighet för skönt och fult i livet: i ett
öde, en karaktär, en situation, en miljö av
människor. Och det är väl ändå detta, som för en diktare
är det väsentliga. Han hade inte heller något sinne
för den litterära spetsfundigheten, de
uppkonstruerade konflikterna och psykologiska fallen, de utsökta
stämningarna, den pretiösa avsmaken för vanligt och
vardagligt, allt det där som kännetecknar
esteticismen. Men han kände sig gripen av det
allmänmänskliga, det som kommer fram, då människan står osedd,
ensam och naken inför livet, evigheten och Gud och
då hon kämpar för sitt liv med det förflutnas
vålnader, fattigdomens spöke och dödens skräck. Då
han fick fatt i ett sådant ämne, behandlade han det
med en intensitet, okänd för massan av
väluppfost-rade finsmakare, som direkt från vaggan, barnstolen
och abc-boken sträcka sina händer efter
klassikerbibliotekets bokskatter.
Som prosaist är Dan Andersson, om man
undantager den äldre novellistiken från finnmarkerna med
kolarkojan som centrum, så upptagen av lidandet i
världen och de därmed sammanhängande frågorna
på liv och död, att de rent konstnärliga uttrycks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>