Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till minne av Dan Andersson : ett olitterärt företal - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lxn
Och han sa: Jag är timmerman Jonsson och föga lärd som
du sett
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda
timmermansvett,
och de lärda ville hänga mej, för jag kan ej ett ord latin
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.
Men jag hörde en sång på en stjärna en gång som jag minns
en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren
av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mej, att det där var en jordisk
sång
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ
en gång.
Och den allra högsta sången den sjöngo de efteråt
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt.
Det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett,
det var vad intet öra hört och intet öga sett.
Denna sista strof med sin underbara stråksång
av sfärisk harmoni är så typisk för Dan Andersson.
Den har en realistisk upprinnelse — en stackars
fattig fan som dött i lungsot. Ämnet förvandlas på
författarens vanliga maner till varsel och spökeri i
burlesk folklig stil — ett dryckesgille med andar.
Men det stannar icke vid spökscenen och
spökstäm-ningen. Diktaren får tillfälle att framställa sina
mänskliga sympatier för den fattiga existensen, som
framsläpat sitt liv på jorden utan lärdom och vett.
I hans antipati åter mot det inlästa och inlärda, som
betyder så mycket på jorden och så litet vid
himmelens port, där det gäller hur man utan
självför-hävelse stretat och knogat sig igenom det hårda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
