Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Drömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
skenet från torrvedslågorna blänkte hans insjunkna
ögon som glas.
— Det är kallt i natt, sade han, och skönt att sitta
vid din eld, men inte så kallt ändå som när jag kolade
min sista mila här för femti år sedan, det var nätter
det, oj, oj, oj, svarthavrebröd och salt hade jag att
äta — det var tider, det! Fem milor att se efter —
det är arbete det! Barn och hustru hade jag, de
bodde här på andra sidan bäcken — där är en tomt
du vet — där är jag född.
Han skrattade och såg uppåt Styggberget, där
månskenet gick vitt över den glesa skogen. Bakom
syntes himlen svart med guldglänsande stjärnor.
— Jag har varit borta härifrån länge nu; det var
på fyrtitvå jag kom hit. Då fanns det både björn och
varg i skogarna. Men jag svalt som en hund–
— Jag är drängen Anders Andersson — det står
om mig i bruksboken för 1862, inföll en pipig röst.
Ibland åt jag gropen som inspektorns hästar skulle
ha.
— Det är de fattigas ting i natt! skrek
Björn-Pelle. Tvärs genom elden och röken gick hans tunna
röst som en vass kniv. Vi ska döma herrarna till
döden och hänga dem på Galgberget. Ha, ha, medan
månen lyser och värmer!
— Dumbom! Herrarna ha ruttnat för länge sen.
Vi ska höra hur det är med hyttan nu.
— Den är nedlagd och skogarna är slut.
— Och grosshandlaren från Stockholm.
— Ruttnade innan han dog. Fick för mycket mat
och för många kvinnor.
— Bruksinspektören hade hophustru med bror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
