Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Finnmarksoriginal och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
leva", sade han, "men tjäna pengar kan dorn inte."
Och frågade man gubben hur det stod till hemma,
så brukade han svara att "dom vill full ha äta
allihop". Och jämt gick han och pratade för sig själv
om sina affärer. Frågade man vern han talade med,
svarade han: "Jag talar full ve fan, kan jag tro". En
gång tappade han en ettöring genom en springa i
golvet och då bröt han upp hela traven för att få
reda på den förlorade penningen.
— Har du inte reda på historien om Jan
Mattson, han som var så stark? frågade jag då Jon
tystnat.
— Jo, jag vet allting om honom — han kom i
sällskap med några andra — jag tror det var på
1840-talet — från Värmlands finnskogar. Han fick
plats vid Varghyttans bruk. Inspektorn brukade ha
honom till lastdjur därför att han var så stark, och
jag vet bestämt att Jan bar råg från magasinet vid
hyttan till den plats, som nu kallas gamla kvarnen
— han bar för det mesta en hel tunna i taget, så
obegripligt stark var han. Läsa eller skriva kunde
han förstås inte — och litet dum var han väl med,
kan jag tro, så inbillade inspektorn honom att det
inte var bra om han visade motboken för någon
som kunde läsa skrivet, för då kunde dom göra
skälmstycken åt honom. Det trodde Jan på och vart
han gick hade han boken med sig, instucken i
hattfodret eller innanför rocken. Inspektorn gjorde
förstås skälmstycken åt Jan, som arbetade som en slav
varenda dag och ändå inte fick mat så mycket han
behövde. Det var förresten han som åt havreröran
med händerna ur förskinnet. Men så fort det blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
