Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Finnmarksoriginal och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
upptäckt att han åt extra på det viset blev det
strängare kontroll. En gång bar han in ved i
herrgårdsköket och fick se sillhuvun och sånt där ligga i en
avskrädestunna och då grävde Jan upp smörjan med
händerna och åt. . . Så nog var han hungrig ibland.1
Men han mattades av till sist. . . kanske, ja
troligtvis av hunger, för han var varken sjuklig eller
gammal. En dag hade han fått ut en kappe havre i
arbetslön och han lät mala den nere i kvarnen, och
när det var färdigt gick han hem med påsen.
Utsvulten som han var, orkade han nog inte laga till någon
mat — hur det nu var så hittade dom honom dö på
golvet i stugan dagen efter. . .
Jon vill inte säga mer om saken, ty han tycker
inte om att tala om besvärliga saker. Men eftersom
jag hört historien förut fortsätter jag den, medan
Jon dricker sin tretår.
— Han låg på det smutsiga golvet med ena
armen utsträckt åt sidan, blottad, benig och mager;
han låg med mjölpåsen under huvudet, och det var
mjöl uppgrävt på golvet och den vänstra armen var
vit av mjöldamm. Det såg ut som han försökt äta
men inte kunnat.
— Ja, så var det, och inspektorn han sade så här:
en kan då inte säga att den svalt ihjäl som dog med
mjölpåsen under skallen.
— Det dagas, säger Jon och ser mot öster. Nu
är kolen så gott som säkra, nu kan jag ta mig en lur.
1 Av gammalt folk har jag hört berättas att inspektören
(en hr E. vid V.) lät sätta lås för grisarnas tråg, sedan han
märkt att M. tog sin näring ur dessa.
Förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
