Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Milan brinner...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
sammaste av alla elementen. Milan tycktes vara en
bottenlös avgrund, alstrande outtömliga massor av
brinnande gas, vilken i tätt på varandra följande
perioder rusade ut, formades till en majestätisk
vågtopp, som lyste upp under kronorna av de
kringstående träden och kom deras ishöljda grenar att
glittra liksom prunkade de i avskedsglans innan
hettan skulle komma dem att gråta sönder sitt stela
hölje. Så sjönk eldstrålen igen, lämnande oss i
mörker, ordlöst, tröstlöst mörker. Endast spadarnas
ivriga skrapande nere i stybbesgroparna stör
tystnaden, och då vi samfällt räta våra ryggar för att
lyssna höra vi våra egna flämtningar som kolvslagen
från en flåsande ångmaskin.
Frans hoppar upp på milan och rycker till sig
klubban, tumlar ned igen, bedövad av hettan, och
en ilsken ed skär genom natten. Han reser sig nästan
kvävd av rök och griper spaden på nytt. Nu höres det
mäktiga dånet igen, eldgapet vidgar sig och
stybbes-massorna vältra sig fräsande och larmande ned i den
vitheta avgrunden, lågan dämpas för en sekund, så
rusar den ut med dubbel glanseffekt. Ett knippe
granris slungas ned i svalget och försvinner med ett
vasst sprakande. Med var sin klubba arbeta vi på att
få in stöten. Den ger efter till sist — faran på detta
håll är över.
Men runt hela milan bolmar sig den tjocka, i gult
stötande röken ut genom det tunna stybbet, som till
största delen består av frusna, nyss uppkastade
jord-bollar, vilka icke hunnit tina upp. Från foten våga
vi ej taga mera stybbe av fruktan för dragöppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
