- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / I. Kolarhistorier /
87

[MARC] Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Ett dystert julminne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Utanför kolhoparna stod skogen åt två sidor tät som
en vägg.

— Du vet hur det Noret är — smalt och långt
men så förbaskat djupt och drag är där jämt. Det
kan hända att det blir en tunn isskorpa när det är
riktigt smällkallt, men den smälter snart igen. Är
det ljusa dagen, kan man hålla sig på kanten där
isen är starkare, men den här gången var det mörkt
som i en säck. Kring Noret står bra skog och landen
är tvära och branta — och så, när hela skaran kom
dit var det inte gott att hitta rätt, inte — ja, det
förstås, om dom varit nyktra, så — — men den här
gången körde dom rakt ner i Noret, hela smitan,
och du kan tänka dig hur det var — hela högen
med hästar och slädar och bloss som glimma och
fräste i vattnet, och som skrämde hästarna, och
barn och kvinnfolk som nödropade. Hästarna sparka
ner dom, förstås, så fort dom kravlat opp sig en
smula, och hela bråten — alla om varandra — och
beckmörkt som i en säck.

Det var bara en som hörde nödropen, Karl Vinter,
skogvaktaren. Men den kraken hade bara en arm —
och vad skulle han väl kunna göra? Han hojtade
och skrek allt vad han förmådde, men det var sent
på ottan och de flesta hade redan åkt förbi — och
de klokaste körde väl landsvägen. Men ett par
skjutsar kom där ändå. Och Vinter skrek åt dem att
stanna och ta ett par tömmar ur en av selarna att
kasta ut åt folket som låg i sjön. Men si, det var då
märkvärdigt — dom ville inte stanna utan skrek att
dom hade bråttom och att dom var rädda att komma
för sent till ottan. Dom körde på kanten där isen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/1/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free