Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Slagsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Han skulle nog klara av Vilhelm bara det blev
mörkt–
Ljuset brann på sista smulan, flera par hade redan
smugit ut för att med varandra få avsluta nöjet i
enlighet med gammal tradition och samstämmig
instinkt. Det drog kallt från dörren, som aldrig fick
stå igen, brasan i ugnen var för länge sedan en
mörknande glödhög, och Jakob försökte inte spela
mer. Han ville i stället dansa och skrek med
skrovlig röst åt Finn-Jon att taga fiolen om hand. Men
Jon satt med Torp-Elsa i knäet, full och nickade
slö, skymningen var djup och Jon blev närgången.
När Elsa varken skrek eller gjorde min av att bli ond,
blev han djärvare, för drucken att kunna reflektera,
och just som ljuset med en sista ansträngning
flammade till och skälvande dog, lämnande dem alla i
mörkret, tryckte han ned henne mot bänken och
föll med sin tunga, oviga kropp över henne, brutalt
slitande i hennes tunna dräkt.
— Nej hör, Erker! Och si på Jon! Si opp med
jäntan, hon kan förföra däj! skrek en djup
brännvinsbas. Det var Kalle Mats, som passade tillfället
att retas. Ögonblicket därpå tassade han fyrfota över
golvet, med snusdosan i högra näven.
— Tänd ljus! skrek Vilhelm, men ingen hade
något ljus. Elsa hade slitit sig lös och sökt sig väg
mot dörren. Erik satt kvar på bänken och svor,
famlade med händerna efter den bortflugna, men
Smed-Vilhelm hade träffats av något hårt i huvudet
och föll stönande till golvet.
Då hördes ett starkt larm utifrån gården, en
järnhård stämma svor en skärande ed, och det var som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
