Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Slagsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
om åskan träffat de älskande, stridande paren
därinne i det tjocka mörkret. Alla reste sig; som
andeväsen stodo de tysta upp och lyssnade, utom Vilhelm,
som låg fullkomligt stilla på den plats dit han fallit.
Någon gick bort och slog upp dörren fullständigt,
så att månen, som just nu, klart glansig som skurad
mässing, hängde en manslängd över Kvarnbergets
topp, föll in med en bred strimma över golvet, där
något rött glimmade bredvid en fallen man vid
bortersta hörnet, och där flickorna stodo stumma i
skräckfylld väntan. Genom hopen for ett kvävt
mummel:
— Grillen är här!
Endast detta namn var signalen till strid, det var
Grillen som slogs utan orsak, endast av en
obetvinglig lust att se andras blod flyta, — han, som aldrig
gav skäl för sin längtan att slå till, men som inte
kunde leva om han ej fick göra det, som slogs med
en eller med fyra, alltefter som tillfälle gavs. Han
hade en gång haft elva blodiga skjortor i samma
byk. Från barndomen hatad av alla, hatade han igen,
lömskt, krypande, skyggt, tills ruset tog honom. Då
slutade han upp att hata och slogs i stället.
Kalle Mats visste att alla Östersjöpojkar gått hem,
utom Vilhelm, som han slagit, och som låg där i
ett hörn, till utseendet livlös. Kalle Mats strök eld
på en tändsticka, böjde sig ned och lyssnade. Vilhelm
andades. Kalle Mats drog en lättnadens suck och
smög sig ut om hörnet för att titta. Han var nu
nästan nykter igen.
Därute rådde det klaraste månsken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
