- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / I. Kolarhistorier /
110

[MARC] Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Den vanskapte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

110

Rösten stegrades ej, och över hans drag flög intet
av det som illustrerar en upprörd själ. Hans ansikte
var vitt, men icke vitare än förr, och den lätta
darr-ning, som alltid särskilde hans röst från andras,
fanns där även nu. När han tystnade tycktes han
vilja avlyssna nordanvinden någon hemlighet när den
brutalt ruskade den grova plankdörren och piskade
yrsnö mot det låga fönstret. När han gick fram och
åter såg jag hans tvära axlar skjuta ut, medan det
oformliga huvudet drogs in. Han såg att jag
betraktade honom.

— Ja, är det inte sant vad jag tänkt? frågade han
leende. Min kropp liknar ett kors, smärtans symbol ?
Då slöt jag mina ögon och hörde utan att se.

— När jag var barn, började den lugna rösten på
nytt, skickades jag till byskolan för att lära mig leva.
Där fanns det många barn i samma olyckliga ålder
som jag, fattiga, rika, trasiga och hungriga. Men
där fanns ingen så vanskapt som jag, därför var
jag den fattigaste. Alla gjorde narr av mig på grund
av min fulhet, och om jag då ägt kraft, som vilja,
hade jag mördat. Men jag var för klen att slåss.

Om jag kunnat tolka min själ i ord när
smädelserna ringde i mina öron, skulle jag ha dödat dem
med ord, men jag kunde endast känna, icke tala,
och icke handla. Jag minns att jag brukade bita
samman tänderna — gråta, tigga om förbarmande.
Ibland var det som om en varg farit in i mig, jag
längtade att få rusa in mitt i den gycklande,
skränande hopen för att bita och slita i stycken, men dä
sprang jag från dem, så långt, att stenarna och
smäderopen ej mer nådde mig, och ensam grät jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/1/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free