Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Den vanskapte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
att han är död och jag hoppas att den himmel, han
trodde på, blivit honom beskärd, ty han hade ett
skönt ansikte och en välformad kropp och kunde
tala vackert och rörande till människorna. Det vore
synd om han inte skulle få leva för evigt.
Fortfarande led jag förfärligt när pöbeln gjorde
sig kvick över mitt utseende. På min bädd låg jag
vaken under långa nätter och mina händer ömsom
knötos i trots och vredos i förtvivlan. Men tiden gick
och jag lärde mig att ha ögon som ej sågo och
öron som ej hörde, och så var jag färdig med det
lidandet.
Så kom kvinnan, en ny erfarenhet, nya begär. Det
första steg jag tog i blind lydnad för den lag som
behärskar allt levande, lärde mig, att lagen fanns
till för alla, men fick åtlydas av endast somliga. Om
man var ful och vanskapt fanns det ingen kärlek att
få. Djuren fingo släcka sin brunst, fåglarna höllo
bröllop i gröna träd, insekterna i sommarkvällssol
i dansande parningsyra — människan ensam hade
självpålagda lagar — och de miss växta och fula voro
förbannade. Men sedan fann jag, att även mitt
fall var i följd av lagen och var till lycka och nytta
därför att det hindrade mig att bidraga till släktets
förödelse genom att ytterligare föröka den vanskapta
blandras, som går under namn av människor. Och
jag resignerade och grät icke mer, ty jag var
förnuftig.
Jag valde att arbeta i skogen, befriad från
sällskapets börda. Jag brukade slå armen om någon stor
gran och viska ord av kärlek; aldrig svarade den
med att håna eller fly, och aldrig drog den in sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
