Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Den vanskapte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
människor störa mig i mitt sista avsked till dalar
och berg?
Jag vände mig om och såg fridstöraren. Han stod
blott omkring fem meter från mig och han var ingen
människa. Han var bara en stor älg, en av de största
jag någonsin sett, och jag tyckte han såg på mig
med ett uttryck av förvåning. Jag log åt detta, men
jag log ej mer när den väldige sänkte sin hornkrona
mot hällen och skalv som av frossa. Så sände han
mig en blick som en bön och vände sig och gick
nedför berget.
Jag steg upp. Där den väldige stått, var hällen
röd av blod. Sårad hade han flytt hit för att få frid
och fred. Han ville dock leva, fast utan vänner, med
döden alltid inpå sig, han ville dock leva! Och jag
blygdes för mig själv och gick hem för att sova bort
det stora, fega självmordsrus, som griper människan
då hon finner sig vara för mer än andra djur.
Den vanskapte tystnade. Mörkret höljde oss, och
genom mörkret hörde jag trötta steg.
Jag gick, och när jag var långt borta vände jag
mig om och såg hans ljus lysa från fönstret som
en rödgul stjärna genom snöyran. Han sökte igen
i böckerna efter det vi alla söka, utan hopp att finna
det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
