Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
stund stannade hans vandrande tankar och han sov
utan drömmar.
Fram emot midnatt vaknade han, och när han
gjorde en rörelse för att vända sig om hörde han ett
ljud, som liknade en dämpad snyftning. Han hörde
det tydligt och klart. Han var ingen rädd man,
hundratals gånger hade han sovit ensam och
vaknat vid ljud som han ej kunde förklara, men han
brydde sig aldrig om att grubbla över sådant. Nu
lade han lugnt armarna i kors över bröstet och slöt
ögonen.
Det kanske fanns råttor i höet? Det prasslade så
misstänkt där uppe vid gavelväggen. Och nu en
snyftning igen! Med stigande intresse satte han sig
upp och försökte med blicken genomtränga ladans
tjocka mörker, men kunde ingenting urskilja,
varefter han lindade rocken om huvudet och lade sig
ned igen.
Men när han vaknade för andra gången
genomfors han av en obestämbar känsla av obehag. Han
darrade — var det rädsla eller var han sjuk? Och
fanns det människor här i ladan utom han ? I och för
sig vore väl detta intet underligare än att han själv
fanns här, men människor som snyftade i våldsam
gråt — det hörde väl till det ovanliga, åtminstone
av den sortens folk av vilka han själv var en. Eller
kanske djävulen själv grasserade i den gamle
kampskojarens fälada? Men den farbrodern grät visst
högst sällan. Han intalade sig själv att han inte var
rädd vem det nu vore, och att det fick snyfta och
gråta bäst det ville, så skulle han sablar anamma
visa att han inte gick ur vägen! Och till bestyrkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
