Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
av denna sin föresats skulle han nu stryka eld på
en tändsticka och noga undersöka jaktmarken.
Då han reste sig upp för att leta efter tändstickorna
hostade han till ett tag, och hostningen besvarades
med ett högt rop ur mörkret. ITerre Gud, det låg ett
kvinnfolk i höet!
— Finns det folk här så sjung ut! ropade han
med myndig röst. Det är jag — det är Björn
Larsson!
— Jag höll på att bli rädd, jag trodde det var
någon luffare, svarade Magda med ännu skälvande
röst. Jag brukar annars aldrig vara rädd, men jag
var visst inte riktigt vaken, urskuldade hon sig.
Larsson strök eld på en tändsticka och lyste dit
bort, hojtade till och kramade sedan den darrande
lågan mellan fingrarna för att förebygga eldfara. —
Varför ligger du här, Magda? frågade han, då
mörkret åter omslöt dem.
— Därför att jag slutat hos Matsson. Jag skall
gå så fort det dagas.
Larsson satte sig ned i höet och försökte hålla
ihop tankarna.
— Varför har du slutat? frågade han om en
stund. Men Magda svarade inte, och tystnaden var
djup.
— Magda, du har hört talas om mig? ljöd
Larssons röst på nytt.
— Ja-
— Har du hört något dåligt om mig?
— Aldrig!
— Magda, jag var din fars bäste vän och
jaktkamrat. Det minns du inte, han dog när du var liten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
