Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
och trött skakade han av sig snön innanför dörren.
Över hans ansikte låg ett järngrått allvar, det enda
synliga av en gammal och stor sorg, som tärde hans
inre,
— Hur står det till med Fritz?
Han hade börjat kalla den lille så. Ibland sade
han starke Fritz, varför det visste inte Magda. Han
hörde frånvarande på medan hon jollrande talade
om den lille. Det fanns en bit kall hare dukad på
bordet, men Larsson ville inte äta. Sakta sköt han
en stol till elden och satte sig att stirra in i lågorna.
— Har vi någon mat till i morgon? frågade han
med ett svagt försök att rycka upp sig ur sin slöhet.
— Jag tror inte, svarade hon lågt. Jo, det kanske
finns bröd till frukost. Hon såg forskande på den
gamle, som med en förtvivlad ansträngning
hindrade sig själv från att sjunka ihop.
— Det går inte för mig mer, sade han om en
stund, och rösten skälvde något. Vi kan inte klara
oss.
Magda såg stadigt in i elden och ett drag av
beslutsamhet stannade kring den hårt hopbitna
munnen.
— Då går jag i morgon, sade hon enkelt.
— Vart går du?
— Vart som helst.
Han steg upp och hans kropp skakades som om
han frös. Det kunde ej läsas något medlidande i
hans ansikte, det satt så djupt att det ej syntes.
Ej heller kunde det spåras någon förtvivlan hos
henne. I skenet från den slocknande brasan stodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
