Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Karigos underverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
mörker är bäst inte lysa på — men du behöver inte
vara rädd — för en är den, som sir och dömer, en
annan den som sir och förbannar–Bed ditt
Fader vår så gott du kan! Och gå, nu!
Vainos-Kari skalv till och fick en grön glimt i
ögonen, men tordes inte se på Karigo.
— Du djävul! gnisslade hon. Djävla gubbe, du!
Du är i bolag med fan! Hon spottade som en ilsken
katta bortåt bordet.
— Så’ mycke’ bättre underrättelser har han väl
då, föll Olle in. Han var mycket vit i ansiktet.
— Vad var det fråga om ? sporde Olle ivrigt, när
Vainos-Kari gått.
— Gammalt — ingen vet, hur länge sen — jag
tror jag såg dagar av en annan tid. Den där gården
är rent förbannad — och du ä’ mycke’ för ung för
å rota i — i det som är skabbigare än satan.
— Jag själv har känt nånting underligt vid den
gården. Har jag aldrig berättat om Milusnatten, när
åtta sov och var vakna på en gång?
— Nääj — och dä gör för rästen däsamma. Du
ljuger allti hälften. Egentligen ljuger du alltihop —
ljuger som en satan.
— Å, nej, säj hellre som en liten gud, ibland. Olle
satte sig på en vedklump framför kaminen och
stirrade in bland de svarta, svalnade bränderna. Han
ryste — en slocknad brandhög var något alldeles
ohyggligt — allting som inte fick brinna riktigt ut
— då blev det pipiga gångar och mögel färgade små
kamrar och gravar med vita väggar, ramlande, håliga
väggar — hallar med stupande kolonner,
spetälske-ätna och ändå inte uppätna — råtthål med falaska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
