Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Midnatt vid varma källorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
gården där han sett den röda marschen, och han
försökte tänka över vad som skett då. Det hade
säkert hänt något som ingen begrep — kanske om
han stannade här finge han se något mer som ingen
begrep? Varför hade det obegripliga en sådan
lockelse, och varför var han så vanvettigt rädd för att
få en historia naturligt förklarad? Han kunde ej
förstå det, och inte heller detta att han saknade
den spökrädsla, som till och med de upplysta ibland
besvärades av?
Det skymde allt mer och blev tröttsamt att sitta
däruppe. Han hoppade ner och sprang lustigt ut på
de gungande tuvorna. Foten stötte emot något hårt
och han tog upp det; det var en liten kruka av hård,
ärgig metall, säkert koppar. Han skrapade den med
slidkniven — ja, det var koppar, och i den hade
säkert jord från kyrkogården burits hit någon gån g
i tider som gått. Han skulle ta den med sig hem och
förvara den som ett minne av denna natt. Så vacker
den var — med en hamrad, djup inskärning runt
kanten. Den var ej tung — han vägde den i handen
— rymde kanske ett halvt skålpund jord.
Små, spetsiga, gula lågor lyste ute på vattnet —
det var näckrosorna, som ännu ej somnat, deras
bladkronor stodo ännu som öppna munnar, andande
in de varma ångorna som smögo över sumphålen
därute. Han visste, att om man efter midnatt
speglade sig i det becksvarta vattnet, såg man inte sin
egen bild, utan sin älskades. Han började undra över
om han älskade någon. Eller vad den såg för något,
som aldrig älskat.
Han gick försiktigt längre ut, böjde sig ner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
