Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Midnatt vid varma källorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
spelade som en orkester. Det kastade djupa
skuggor över myrens källor och skymde bort Kerasso,
och stugan däruppe, där de små fattiga barnen sovo.
Den röda skyn var så vacker, och människolivet var
så fult och fattigt. Han hade läst om rika ädlingar,
som mitt uppe bland sina slavars fattigdom levde
sitt liv för sig själva, och gjorde det till en njutning
att leva. Han skrattade, han själv var en sådan furste.
Som drack våren och livet som vin, under det allt
folket i de små gråa stugorna arbetade, svettades
och svulto och plågades av att finnas.
Nu ljusnade det över myren. En gammal saga
oroade honom, sagan om att han var en fattig
lös-drivare som ofta hungrade. Prästen i Vanhälla hade
spått honom hungerdöden, om han inte arbetade,
doktorn dårhuset, ifall han inte slutade med att tänka
på spöken. Det var så länge sedan allt detta hände.
Nu var han en konung, som låg vid en eld.
Alla de underliga människorna borta vid kyrkan
och skolan funnos ej mer. Han hade intet med dem
att göra. Han var en son av trolldomslandet och
skogen. Deras upplysning bet inte på honom, han
hade sitt rike för sig, och han skulle aldrig skaffa
sig några kunskaper och bli lik dem.
Solen kom upp som en röd jätteros. Då klädde
han sig och gick med krukan i handen längre in åt
skogen.
Han hörde röster, stoj och skratt och började
förbanna folk, som inte respekterade källornas helgd.
Det hördes som en hel skock av grovröstade barn.
Han gömde sig längre in i skogen för att se vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
