Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Midnatt vid varma källorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
omedvetet och utan att känna någon glädje över att
döda. Han tänkte, att den gropkindade möjligen
visste vad den masken hetat på latin — men det
kunde göra det samma nu, när masken inte fanns
mer.
Han gick på nytt ut till hällen, där han legat,
och blåste liv i kolen efter elden. Sedan bar han
på mera torrkvistar och lade sig på nytt ner att röka
i ensamheten.
Solen hade stigit högt redan, och källorna därute
lågo silverblanka och granna. Elden värmde hans
kropp och solen vad den kunde. Han skulle snart
gå hem, men först tumla om i den största och
djupaste av källorna.
Han klädde av sig och lämnade kläderna kvar vid
elden, och i nästa minut stod han på stranden och
tog ett jättehopp ut i vattnet. Sedan dök han, men
kom inte så långt ner att det ens blev riktigt mörkt,
varför han hoppade upp och gjorde om försöket.
Nu kom han ner — han dök allt djupare — nu var
mörkret fullkomligt, och hans vidöppna ögon stirrade
som blinda ut i det svarta — allt längre ner —detta
var det fullkomliga mörkret — här fanns ju ingen
botten — då stötte hans huvud mot något löst och
mjukt som gav efter–den första bottnen —
nu var det bara att gå på — så skulle hans sägen
ändas — han grep med händerna, fick fatt i den lösa
bottnen och hans lungor riktigt jämrade efter luft.
Ett ögonblick till, så skulle han nog börja dricka
detta grumliga vatten. Ett ögonblick bara — det var
lustigt att leka med döden — och så kom han upp
och låg om en stund som en död på gungflyet, tvärs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
