Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Lasse Udd berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
— Den stora hunden med eldglimtande käft, som
Tor-Anders såg? Och som alla människor ha sett?
— Nej, inte den — den här var en flamma av
eld, den hade skapnad som en människa och lyste
grönt.
Olle såg mot hörnet, där lysveden låg. Där lyste
också grönt.
— Det är längesen nu, det hör till det man inte
glömmer. Vet du var människostenen på Svarta
berget är, den stenen där Kumi från Vaxhälla offrade
ett får för att få nya tänder, därför att en spåkäring
sagt, att det var lika omöjligt för honom att lyckas
här i världen som att få nya tänder vid femtio år
— den stenen liknar en fem fingrad hand — nu var
jag trött och satte mig att vila där — det var mitt
i natten och bra nog tät skymning, men bra nog
framlidet på våren, så det var inte beckmörkt. Jag
såg någonting, som liknade ett vitt papper mot den
mörka mossan några alnar bort, och det satt jag
och tittade på, för jag hade just ingenting annat att
titta på, och när det gått om en stund, såg jag, hur
den stora stenen vart mindre och mindre och krympte
ihop, tills den liknade en liten vit hand, och handen
höll en liten grön låga mot det vita, och där var bara
en hand och när den vita fläcken börjat brinna,
försvann handen, och nu brann allt med en smal,
slickande låga och en lång grågrön rök som ur en
jätterökpipa, och det var till ungefär en mans höjd,
och sedan brann röken, slingrade och ormade och
brann. Jag tänkte: det finns malm i berget. Så var
i den gröna elden en underlig, slingrande kropp, som
oupphörligen steg opp ur berget och dansade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>