Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Lasse Udd berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
brann, och förbrändes till rök och sedan brann röken
— det var ett huvud av rök och grön låga med vita,
blinda ögon som urgrävt ler och med horngrönt hår.
Jag minns — det var så, som jag säger — allt som
var mörkt på en människa var vitt och gräsgrönt på
det — och när en lång arm slingrade säj ut från
kroppen, vart där en svart grop efter, en fåra med
vita streck i — och allt vart mörkare och mörkare
och försvann, och då gick jag nära människostenen
för att se, men där fanns intet vitt papper, och när
jag sparkade i mossan, hittade jag bara benen efter
en duva, som höken hade hackat köttet av för länge,
länge sedan.
Olle satt och såg på en gråsten ovanför kojhärden.
Där kröp just nu en envingad fluga över den. Hon
hade blivit väckt av värmen och illa bränd, men hon
kravlade lustigt på för att komma undan livets
besvärligheter.
— Det var konstigt, sade han fundersamt.
Skräck-vitt och spökgrönt och en död duvas bleka ben.
Underliga voro i sanning tingen och tingens skuggor.
De sutto en stund och rökte i stilla frid och hörde
på vinden, och när Olle såg, hur den stackars flugan
föll i elden, tände han en ny pipa och berättade:
— Jag var åt Rävsjöhållet och hörde efter arbete
där, du vet, den där tre mil långa, ödsliga vägen,
över Stenhara och Stora och Lilla Vargberget, och
Vargberget är den enda stugan på hela vägen. Jag
fick inget att äta på ett par dar — hur det nu var,
var nära att stupa på hemvägen. Mitt i natten kom
jag till Vargberget — det var sent på sommaren
och bra skumt, men genom granskogen såg jag ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
