Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - I ödestugan vid Blyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
i åratal. Men han hade väl inget annat att ta sig
till. Och nu skulle Moris bo här, om det också gick
sexti tegelstenar över golvet varenda kväll!
För resten var han rasande. Hans slöa hjärna hade
för en gångs skull råkat i uppror: skogvaktaren hade
förbjudit honom att ha hunden med sig. Han skulle
nog — men vänta! Han skulle allt ta’ hit hunnrackan
och visa att han inte krusade.
Brasan brann så lustigt, att det riktigt skrattade
av flammande ljus kring rummet, och tegelstenen
låg så beskedligt still, där han lagt honom. Han såg
sig om i rummet. Här såg ut! Ben och lump och
gammalt järnskrot i stora drivor kring golvet, och
en gryta med två fötter mitt i all härligheten. Den
där grytan retade honom, och han spottade åt den.
— Har du gått från spiseln på egen hand, kunde
du lika gärna gått bort i ett hörn, din djävul, sade
han buttert. Han hade en flaska med sig till
styrk-nings i ensamheten, och han drog upp den ur fickan.
Då knackade det på dörren.
Tre dova slag! Det var naturligtvis skogvaktaren,
som kom för att se, om han hade hunden med sig,
och med verkligt raseri grep han tegelstenen och
slängde den i dörren.
Då skrattade det utanför dörren — ett rått, tokigt
skratt, men tegelstenen vart liggande där han låg
och tycktes inte ha lust att komma tillbaka på egen
hand, men skrattet nästan skrämde Moris. Det där
var antingen satan själv eller också någon annan,
som hade onda avsikter, och i ett nu blevo alla
fönstren blodröda, som om skogselden brunnit utan-
19 — Dan Andersson I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
