Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - I ödestugan vid Blyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
för, och Moris rasade: tänkte dom bränna honom
inne?
Då knackade det på dörren igen och då bet Moris
ihop tänderna, tog en yxa i ena handen och gick bort
och öppnade, och där utanför susade tallskogen svagt
i blåsten och ovanför lyste sjärnor så fridfullt och
ingen eld brann. Moris gick ut och ställde sig på
den ruttna träbron för att svalka sig. Om han
åtminstone tagit någon med sig — att vara ensam i
detta satans näste gick väl an, men var inte roligt.
Skulle han gå tillbaka till byn igen? Då skulle folk
skratta — han hade ju svurit att bli här ensam.
Han tog den stora grytan och flyttade den till
spiseln och började plocka ihop och ordna. När han
rörde i allt detta gamla, kom han att tänka på idel
obehagliga saker. Vad var det för ben — och hur
hade de kommit hit ? Han skulle kasta ut alltsammans
och började plocka det i en säck. Den var trasig,
och när han fått den full, stack avbrutna trasiga
benpipor ut över allt. Inte för att det gjorde något,
men det såg otäckt ut. Han tog säcken och ämnade
kasta ut den. Då knackade det tredje gången.
Moris var ingen rädd man, men det här började
bli retfullt. Han såg mot fönstret, men nu voro de
svarta som natten utanför. Kanske det ändå var
någon människa utanför denna gång? Och han lät
säcken stå och drog ut sin långa morakniv och gick
bort och öppnade, och där stod Olle i dörren och
betraktade den dragna kniven med ett brett leende.
Jaså, den där spolingen, tänkte Moris, men i alla
fall bra att få sällskap. Men det gick inte an att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
