Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Historien om en fredlös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
— Det är någonting underligt med att krypa ihop
i en mörk vrå med en hög lump över sig, hördes
Olles röst under pälsen, som han dragit över huvudet.
I all synnerhet när en är led åt hela världen. Det
är som att vara begraven. Det finns knappt något
förargligt i livet, som kan hitta in i ett sådant mörkt
hörn, eller gå igenom en så gammal päls.
— Jag tycker inte dä just är nånting så storartat.
En säng är nog bättre.
— En säng — men det finns inga sängar som det
inte är vägglöss i. Åtminstone har inte jag legat i
någon — utom det året jag var till sjöss.
Moris svarade inte, förmodligen av rädsla att
behöva höra flera historier. Han snarkade svagt. Men
Olle låg länge vaken. Han låg och tänkte på alla
historierna om detta hus, han kände sig nästan ensam
nu, när Moris somnat. Han satte sig upp och
lyssnade. Ja, Moris sov nu ganska tungt där borta, och
stugan låg i mörker, och vinden ruskade på dörren
— något — var det regn? — föll mot fönstret. Men
ingenting tassade över golvet, ingen tung suck ljöd
från något hörn, ingen grov hes röst skrattade
utanför. Bestämt bara historier han hört — och för övrigt
var ju Moris här, och han såg då ut kunna tåla en
hel del.
Det var bortåt midnatt och han låg ännu vaken.
Han kunde inte ha rocken över huvudet, det blev för
varmt. Men han började känna sig sömnig. Det
var så tyst nu, så tyst att han hörde Moris minsta
rörelse bortom spiseln. Om bara stormen inte lagt
sig, om den ännu ville ruska på dörren, om Moris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
