Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Bönemötet på Kavelås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
billiga oljetrycket stack ut en köttröd kant genom
springan.
Han såg den fattiga hjälpgumman ännu sitta i
sitt hörn med huvudet i händerna. Hon vågade
säkert inte gå fram — kanske ville hon det inte
heller? Han undrade vad hon tänkte, och varför hon
satt så stilla då alla andra voro i rörelse. Hennes
magra kropp nästan slukades av mörkret i stugan
och vattenångan som fuktade väggarna och immade
fönstret. Hennes kläder sutto fattigt snävt kring
gestalten, och ansiktet doldes fullkomligt av de grova,
röda händerna. Och när Olle sett på henne en stund,
fann han plötsligt att allt var så långt borta. Den
bedjande ringen hade höljts av mörker och endast
en smula ljus glimmade i det brustna glaset kring
den forsfäste, och den stackars kvinnan var bara en
skarp kantad figur mot en vit himmel, där små svarta
moln gungade. Men hon hade en glänsande ring av
guld över det gråa håret.
När han gick hem härjade stormen som en vilde
och slet och rev i träd och hus. I mörkret förbi honom
skymtade små flockar av tysta och trötta människor.
De hade försökt få himmelens dörr litet på glänt,
tänkte han, och nu gingo de hem för att sova och
vakna med det nyktra dagsljuset skinande över all
deras kalla fattigdom. Det var en något underlig
Guds gåva att få vara människa!
När alla darrande skuggor skymtat förbi honom
och han ensam famlade sig fram genom mörkret och
stormen, tände han sin pipa och sjöng och
små-gnolade för sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
