Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
så bränner vi hornlampan en stund för din okunniga
själ.
Men Karigo svarade inte, han hade slutit ögonen.
Sov han? Lampan osade. Strid såg otrevligt full ut.
Olle började bli nykter, och han undrade varför
Karigos ansikte var så blått mot den brunrandiga
kudden i kistan. Hade han druckit för mycket, och
skulle han dö nu? Men han andades ännu och låg
som en svart klump mellan den svarta kistans
glänsande bräddar.
— Ett sånt skoj — tror du, han kan vända syn,
Olle, frågade Strid rysande.
Olle ryckte på axlarna.
— Han kan tillräckligt för att skrämma vettet
ur däj, åtminstone.
— Dä ligger en filt där — vi lägger över han,
så han inte fryser, å så går vi ner — så där, ja —
Olle stoppade filten om Karigo.
— Ska vi släcka?
— Nej — låt brinna — han betalar ju själv
foto-genet — snålhund! Olle sparkade vanvördigt i kistan
och såg på Karigo.
— Ser du, hur han grinat opp säj — ser du, hur
grinet stelnat — nu drömmer han nog nånting —
ska vi skälla ett tag, så tror han att han jagar hare?
Strid kände sig plötsligt modig, och i det han med
osäkra steg gick bort mot utgången, gläfste han som
en hund. Hans ansikte blev plötsligt lika stelt som
Karigos, och han hasade sig närmare Olle i
vanvettig ångest, stående med stel, spänd rygg som en
fjäder.
— Hörde du ?
21* — Dan Andersson J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
