Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Olle sjönk ihop. Det kändes så beklämmande
ensamt ändå. Det där med armen var nog bara skoj
av Karigo, hur det nu hängde ihop. Det fanns inga
spöken. Allt var bara skoj. Han, Olle, var ju den
mest upplyste av dem — han hade ej rättighet att
vara rädd. Men vad var det för en underlig skepnad
borta vid Karigos kammardörr. Nu rörde han sig
med långsamma steg. Det var den döde, som burits
hem av Karigo och Strid.
Den svarte stannade mitt på golvet och sträckte
ut en hand, som liknade en kräftklo, och nu vaknade
Strid och skrek, som om han stuckits med en kniv.
Och hela rummet var så bländande rött, och blåa
vågor gungade i det röda, och en vit hund med
hängande tunga gick över golvet och stannade och
nosade på Strid, som på nytt börjat krypa över
golvet.
Han såg och hörde med fullkomligt känslolös
spänning, men han var för rusig att vara rädd.
Slappt gled han ner på golvet och med ens blev
allt så mörkt — han hade aldrig sett så tjockt mörker
— det riktigt vältrade över honom. Men så ljusnade
det igen.
En röst började sjunga och så hörde han, hur
Karigo gick med klumpande, skrällande steg över
golvet ovanför hans huvud. Rösten som sjöng var
ung och mjuk som en flickas, men orden hörde han
inte, och när han stirrade skarpt ut i rummet, såg
han några underliga djur dansa kring den krypande,
druckne idioten, som också lallade och sjöng. Och
den svarte stod där och spritade i sin kloliknande
hand och blåste mellan fingrarna, härmande en svala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
