Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
När han var litet äldre brukade han känna ångest
vid tanken på sitt arbete i skogen. Kroppsarbetet
blev till sist hans fasa. Det krävde för stora krafter,
fast ingen hetsade honom, ingen pålade honom mer
än han kunde utföra. Men det gällde dock att hinna
med ett visst mått annars blev det ju ingen mening
med det, ingen hjälp till mat.
Alla hans kamrater satte sin stolthet i att hugga
så mycket ved som möjligt och skryta så mycket som
möjligt med hur mycket de gjort. David kände ej
alls den ärelystnaden. Han kallades lat ibland, och
det var ju förklarligt, när han långa stunder brukade
ligga hopkrupen långt avsides från arbetsplatsen, så
att ingen såg honom.. Hans drömmar höllo honom
sällskap. De sveko aldrig.
Ibland fattades han av en vild lust att leka mitt
under arbetet.
En gång hade han mitt på förmiddagen sprungit
bort och grävt en grotta i en sandås, och han höll
på att lägga tak av jord och näver över den och
njöt obeskrivligt av att sitta i den och drömma att
han var en grottmänniska eller en björn, när en
vuxen karl kom förbi och skrattade ut honom.
— Skäms du inte, stora pojken? Jo, far din, han
har fin hjälp, han!
Då kände David skammen fara het uppåt hjärnan,
han sparkade ner sin jordhydda och skyndade bort
till arbetsplatsen. När han kom fram i gläntan såg
han sin far sitta på en stock med huvudet i händerna,
förbi av trötthet. Runt honom låg veden han huggit
medan David byggde sin grotta, och David gick in
bland några unga, mjuka granar och grät. Han hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
