Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
visade mej en väg att gå, socialisterna kom och
predikade att dom skulle göra en himmel av jorden. Vi
skulle leva för varandra, göra gott, arbeta för
kommande släkten. Till sist så skulle det bli bra.
Vetenskapen göra slut på alla sjukdomar, socialisterna på
all fattigdom. Jag läste och läste. Ja, där ligger ni,
för resten, gamla luntor, ja ska sparka ut er genom
fönstret — men det ska jag inte, för ni menade väl
med oss i alla fall, jag gick med på det där. Jag
minns hur jag diskuterade med farsgubben, som
föraktade denna världen. Han ville inte vara med om
att plåstra och lappa, sa han, för jorden är jorden
och människorna komma att äta opp varandra i alla
tider, tills Gud ger nya hjärtan. Men jag — jag
predikade det där. Överallt. Ja, saken är bra i och
för sej, men jag tog den som en ny religion och den
sprack för mej. Och så var jag lurad för tredje
gången.
Men nu ska vi räkna opp allting, vi får inte
glömma något. Vid tjuguett år anmälde jag mej hos
läsarna, för det syntes mej enda utvägen. Det var
det året lungsoten höll i revbenen på två av oss
hemma. Då var det inte långt till varken fattighuset
eller kyrkogården. Gud, så svart det var då! Men —
det var inte bara det. En kan känna att en liksom
är nersmetad med smörjig synd ibland — en kan
ligga vaken om nätterna och slåss med samvetet.
Sånt begriper inte folk, som liksom består av endast
ben och fläsk och som aldrig varit vakna nog att
veta när dom smetat ner sej. — Jag var med och bad
och sjöng sånger och vittnade. Det kom över mej
som ett rus, jag vet väl jag, att jag ibland kände mej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
