Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
en slagring av järn, och han tog den ur fickan och
lade den under kudden. Han föll nästan i kallsvett
när han tänkte efter hur slaget borde falla för att
göra verkan utan att döda. Döda — hu — det här
var ju hans bror — i alla fall var det lilla ordet
döda förfärligt.
Det skulle då framför allt inte träffa i huvudet,
mellan axlarna, det vore döden — överarmen —
den kunde brytas! Han kom underfund med att han
inte hade brutalitet nog att slå en bror, gällde det
också att försvara sitt liv. Men han tänkte att faran
föder modet.
— Det gör mej bitter och hatfull, allt detta
lidande, tänkte han. Hur en tänker säj det hela, så blir
det dock som en marritt, omöjlig att bli kvitt, det
sitter som ett gift i nerver och blod och hjärnor, här
hjälper inga sociala läror, det här är vad det är, i
all evighet — kanske inte, ånej, inte i evighet. Men
så länge livet satt kvar i kroppen.
Åh, här ligger jag mitt uppe i en hög av elände,
det grinar mot mäj från det där lilla köksfönstret
med sin trasiga gardin — och hör, han stönar ännu
i sömnen! Det måtte vara kvavt härinne, det måtte
inte ha vädrats på bra länge, eller kan det vara att
fattigdomen har sin särskilda lukt ? Undrar var Karl
Anton ligger i natt. Han är aldrig hemma mer. Han
kanske går kring och söker nattlogi nu, som bäst.
Alltid är det väl någon som öppnar sin dörr — och
alltid någon hundracka som välkomnar.
Han vred sig långsamt om på sin halmbädd och
slog med knytnäven utåt golvet.
— Jo, det var just en fin inrättning att vara män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
