Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
uthärda, om han annars skulle kunna arbeta därnere
alls.
Karl Antons syn var mycket dålig nu och han bar
glasögon med ohyggligt skarpa linser. Utan dem
kunde han ej se något. Hans svarta ögon sågo
skrämmande stora ut genom de mulna glasen och han hade
fått en viss vana att ständigt skyggt se sig om,
spejande efter en oförutsedd fara eller förföljelse.
Bondpojken svor och trätte över den långa vägen
och Karl Anton mumlade knappt hörbart sitt svar.
Han frös både invärtes och utvärtes. Han hade helst
velat gå och gömma sig i någon klyfta i skogen där
han kunnat göra en eld och sitta ensam tills något
hände, något som kunnat göra hans öde olikt mot
vad det ville bli.
Nu tyckte han att lika ogästvänligt som livet
alltid visat sig mot honom, lika hård och ovänlig
kändes varenda småsak. Skogsstigen var härd och
hal-kig och kölden bet vasst i handen som höll knytet.
Hårda och barnsligt dumma ord hörde han hela
vägen bakom sig, och han hade en känsla av att han
själv måste se ovanligt dum och "grön" ut, där han
gick. Han påmindes för varje osäkert steg om det
öde som säkert lurade på honom och som skulle
bli värre än allt han hittills prövat; att bli helt
blind.
Första gången han fått klart för sig att hans
ögonsjukdom var av farlig beskaffenhet hade han känt
sig förunderligt kall i hela kroppen, och så
småningom hade fruktan för detta oundvikliga besatt honom.
Det var endast helt korta tider han lyckades helt
förjaga denna feghet, som han själv kallade det, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
