Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
liksom allting stilla och såg på, hur tråkigt man
hade.
Ibland satt han vid bordet och försökte tala med
Johan Adolf, som för varje ord skyggt såg upp från
boken han läste i och log sitt stillsamma, stela
leende.
— Vad läser du? frågade Karl Anton på måfå.
— Jag läser om oss — om oss läser jag — om
mig står det i boken. Här ska du höra.
Och Johan Adolf läste sakta.
— Jag är mannen som har sett sorgen lyfta sin
vredes stav att slå. Han har ledsagat mig till mörkret
men ej till ljuset. Mitt kött och min hud har han
gjort gamla och krossat mina ben, han har satt mig
på en mörk plats, som de, vilka dött längesedan, och
gjort min kedja tung, och när jag beder utestänger
han min bön. ITan har igenmurat min väg med
huggen sten–
— Läs inte mer — inte handlar det om oss, kära
du–
— Jo, jo — vänta: Si jag var ett åtlöje för allt
folket och en visa för dem hela dagen–
Då skyndade Karl Anton ut, ty han kände nog
vem det handlade om.
Men Johan Adolf slog ihop boken och funderade.
Han visste inte vad han skulle taga sig till — alla
människor och alla ting voro så sorgsna, tyckte han.
Han började tänka efter hur han själv var
beskaffad, men han begrep det inte riktigt, fast han tog
upp den lilla fickspegeln och såg i den — när han
varsnade de ihåliga ögonen stirra mot sig blev han
nästan rädd. Den där bilden var således Johan Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
