Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
ena knäet och köra sin grova hancl under hennes
klänning, innan han kastades upp på golvet och i nästa
ögonblick ut på gatan, vrålande av raseri och smärta,
ty Crispi hade bitit honom i ena örat.
Sådant hände ofta, men mest på onsdagarna, som
voro särskilt bråkiga dagar i gränden. Men inte en
enda gång kunde David ertappa Crispi med att ha
andra män hos sig så länge han var där. Men han var
nu för sjuk för att kunna uthärda allt bråket, och en
natt började han yra. Crispi vaknade och sprang ut
efter en tillbringare med något salt och sött och surt,
en blandning av varmt öl, socker och salt, som han
drack och somnade, och den natten satt Crispi vid
sängen. Kvällen därpå redde hon sig en bädd av trasor
i ett hörn av rummet så att David fick ha sängen
ensam, och då tyckte han att hon var den bästa kvinna
han träffat.
En eftermiddag steg pulsen och hans kropp brände.
Crispi satt vid sängen, men han kände inte igen henne,
utan trodde att det var mor. Han skrek åt henne att
hon inte fick ha så där svart hår och inte tala det där
förbannade språket som Crispi talade. Han skulle ge
henne mycket pengar — han skulle spara litet åt
Crispi som skötte honom när han låg sjuk i den där
strejkbrytargränden. Och han ropade högt på mor.
— Den där Crispi ska gå ut så att inte mor ser
henne! Johan Adolf ska komma hit — jag ska dö nu
— och när jag dör får Johan Adolf mitt huvud —
men mina ögon ska jag riva ut och ge åt Karl Anton
— och allting jag fått mer än de, det ska jag ge
dem–
Han talade svenska och Crispi begrep inte mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
