- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / III. Romaner /
96

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

96

visste ej var han fanns. Det påstods att han höll sig
undan av någon orsak och inte ville komma hem, men
Karl Anton visste ingenting bestämt. Kanske brodern
hemsänts på myndigheternas försorg —och då var det
väl inte så underligt att han höll sig borta.

Karl Anton gick genom byarna som om han sökt
en förlorad skatt, köpte sig vägkost i stugorna för sina
sparade slantar och talade om för alla som ville höra
på vad han önskade.

Han tyckte att dagarna voro så underliga nu, så
evigt töckniga, förr voro de så klara och vita. Ännu
kunde han se husens tak bryta av mot skyn och såg
kvällssolen lysa halmgult på fönstren. Men här och
där på arbetsplatserna måste han gå mycket sakta
och undersöka vägen med tillhjälp av en käpp för att
ej krossas av en vagn eller falla i en grop.

Ibland brydde han sig ej om att äta på hela
dagarna utan svalt och blev mager. Hans kläder voro
urlakade av regn och sol och hängde formlöst på
kroppen, skorna voro snart endast trasor och han hade
inga pengar till nya. Strumporna voro utslitna och de
grova skorna hade givit fötterna djupa sår, som
svedo för varje steg, och ryggen värkte mot kvällarna,
när han fick sova på en säck på golvet i något ej
alltför ovänligt hem. Och han bar ständigt sitt ätande och
gnagande bekymmer: arbete. Han grubblade ej
ängsligt över utsikten att bli blind — bara han fick arbete.

Ibland tyckte han att hans ögon voro bättre, under
några sekunder kunde han då se klart, hur hösten bet
sig fast i de frostiga vägarna och klädde hjulspåren i
blått. Han kunde se stjärnorna, och då småsjöng han
för sig själv:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/3/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free