Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Herre tag mig snart upp till stjärnorna dina,
Trött är jag att blöda på hedens grova grus,
Högt vill jag bedja, sträcka händerna mina,
Röra vill jag sakta din mantelfåll av ljus.
Men han kunde avbrytas av ett rått skratt eller
en morrande ilsken hund, som svartsjukt vaktade
någon stängd grind. Då stack han handen i fickan och
gick framåt med ett leende: det var hans lilla
skyddsvakt, det hårda föremålet han kramade nere i fickan
och som kunde blänka och glittra som guld när han
höll upp det mot månljuset. Det var hans enda
beskyddare som låg där kall och tyst, men som kunde
tala sitt språk med eld om det behövdes. Han hade
köpt den trots sin fattigdom — det var hans enda
glädje att känna var vapnet låg.
Ibland när han var mycket trött satt han och lekte
med tanken att med en hastig manöver låta
beskyddaren sända sitt bly genom hans bultande tinning. Det
skulle säkert gå mycket lätt och det skulle lösa hans
gåta med ens. Han brukade låta revolvermynningens
kalla stål kittla sig på pannan. Tänk vad det behövdes
litet — bara en smula mod, jämt så mycket att han
förmådde sig att röra trycket. En gång hade han
under denna lek varit så svindlande nära att trycket
skulle ge efter att han inbillat sig ha hört smällen och
såg sig själv ligga sprittande på vägkanten medan en
liten smal ström av tunt blod sipprade ut ur hans
trötta huvud.
Men han ville inte — han hade stunder, då han
kände ett ohejdat trots mot allt som ville klämma ner
honom, han hade ögonblick av styrka när han kunde
7 — Dan Andersson III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
