Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Min barndoms sol har natten släckt,
Förbi är vårens ljus.
Och skuggor tjockna hop till kväll
Kring vägens grova grus.
Det lyser varmt, det skimrar rött.
Av stolt och stålblå höst
Är marken hård där rosor dött
På jordens breda bröst.
Men höst och vår och storm och snö,
De äro icke mer.
Låt mig med sång i mörkret dö
Och sakta myllas ner!
En mur av natt framför din dag,
Du byggt, åt mig, o Gud.
Flård är din hand av straff och lag
Och svåra dina bud.
Gå med mig, broder, gå och säg,
På randen av min grav:
Rättfärdig, Herre, är din väg,
Tag åter allt du gav!
Det var så tyst när sången slutat. Bara två
disker-skor från kaféets kök hade kommit ut och stodo
vaskande och storögda i dörren.
De bägge bröderna gingo därifrån, till Davids
rum, ett kyffe, som David hyrt mot pantsättande av
två liter brännvin.
Det blev en rusig natt med gamla minnen och
historier. Den blinde hade glömt att han var blind,
att han fortfarande var utan arbete och att
hemkomsten inte kunde bli glad. Det var borta. En flod
8 — Dan Andersson III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
