Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
blev blind kunde jag heller inte se som jag bort. Vem
kommer på landsvägen? Det är någon som sjunger
långt borta.
David lyssnade.
— Ja, någon kommer hit — någon sjunger, nej
vrålar, vänta, jag går fram och ser efter.
— Låt mig bli med — jag kan ju höra om jag
inte ser.
De gingo arm i arm utåt vägen. I det klara ljuset
kom en man springande. Han stannade då och då,
ristande framför sig med en kniv. Han var
bar-huvad, hans toviga hår låg i en lång lugg ned
över pannan, och hans bara, vita fötter togo
dansande steg över det nästan frusna gruset. Ibland
mättade han med kniven åt sin hals och stod då mycket
stilla långa stunder. Så såg han sig omkring, gav upp
ett skrik och rusade vidare och försvann strax i en
krökning av vägen. Det var Johan Adolf.
Davids ansikte blev vitt.
— Allt är fullbordat, viskade han och sjönk i
detsamma på knä, dragande den blinde med sig. De bägge
höllo varandras händer hårt.
— Så vart allt en förbannelse, snyftade David.
— Ja, ropade Karl Anton med klar röst, men det
rör inte den som knäböjer. Låt oss bedja!
Och de knäböjde länge mellan ett par uppkastade
jordhögar och när de uppstodo igen voro deras
hjärtan lugnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
