Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
sagt ganska vild, släktblodet, ser du, det var han
som ensam, när linjen för H.-järnvägen skulle stakas,
gav säj ut på en murken stock över den gamla
Lom-backsgruvan, inunder honom var en avgrund på sex
sättningar och han stod upprätt på stocken som
brakade och fällde murkna flisor, och där högg han
bort ett skymmande träd som växte i öppningen
med roten i västerslidan. Och kamraterna stod
mållösa av rädsla, men då lär han ha kommit ihåg hur
fattig och usel han var och att han var en tiggarunge
och ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna
gamla slagdänga medan han huggit så att spånorna
yrde över avgrunden.
Och i det han liksom smekande for med handen
över släggan sjöng David Ramm sakta:
Alla man, alla man, håll i repet!
Alla bergsmän som skeppar erat järn —
ni kan släppa när ni vill — släpp repet!
Dä ä bara en tiggare på än’.
Det var inte mycket, men det var sextonåringens
trotsiga skoj med översittarna, fattigdomen och
dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till här i livet om
inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig
kring hans unga liv. Och så, till sist men ej minst,
om ej den gamle Gud Fader talat till honom så
allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att han vid
tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart
en av traktens frommaste män!
— Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag
blivit rövare och mördare och slagskämpe och allting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
