Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
kär i en ung norsk dansös, friade till henne,
naturligtvis i fyllan och villan, fick ja och var med henne
ett dygn. Ganska ledsen och mycket mera fattig kom
han till slut ifrån henne och hamnade till sist på
"Marta", som skulle föra honom till Sverige.
Ombord stötte han på en gång ihop med Hartman som
reste andra klass.
En kväll sutto de på mellandäck, Hartman med
armbågarna stödda mot relingen. Hans- ögon voro
mulna och han stirrade oavvänt utåt de
grönskum-miga, flitigt vandrande små sjöarna.
— Jag passade inte därute heller, sade han med
torr, ihålig röst. Jag ville vara i fred, men jag har
aldrig fått det — aldrig fått det, upprepade han med
hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha —
men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde
det skulle bli en väg ut ur töcknet, när ens oro jagat
en av och an som ett villebråd. Ett villebråd — ja,
jag är ett och jag är skadskjuten också — jag
försöker flyga men dimper ner igen — jag kan bara
flaxa och blöda . . .
Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta
hade gått under däck. Han gjorde en trött rörelse
åt fickan, tog fram en av de små haschishkapslarna
David så väl kände till och även en flaska vin, som
han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt
David. Jag har inget glas, sade han, men ingen
människa ser oss, du måste dricka ur flaskan. Han tog
in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat
mot inre plågor, varnade David för att göra likadant
och teg i fulla tio minuter. När han talade igen lät
rösten lugnare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
