Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan
av vanmakt inför sin egen passion steg till
förtvivlan och kom honom att tidtals kasta sig i
självplå-geri och fromma svärmerier, varunder han
omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma
bad och haschish. I ruset var han öppenhjärtig men
"höll reda på munnen", som man säger, och
pratade sällan upp hemligheter.
I rusets andra stadium utspätt med wisky blev
han tyst och dyster och brukade ligga till sängs i
två dygn innan han på nytt ville se människor. På
David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig
och kroppslig bräcklighet — han verkade skör i
själen, som David uttryckte sig. Man väntade att
vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll han
ihop. Han blev ett pius till allt det David förut bar
på och ibland nästan dignade denne under bördan.
Men han var icke alltid så, han kunde vara
skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig
kombination av helgon och förbrytare, av Fransiskus
och Panurges.
Naturligtvis fick han så småningom hela Davids
historia, om hur denne tidigt kom under religiöst
inflytande, om allt grubbel, alla barnsliga
"brottningar med Gud", om hemmet, den vansinnige
brodern, den blinde och om föräldrarna. Hur David
kände sig för usel att leva men var för feg, för rädd
för "det andra", för att hänga sig. Han biktade sig
för Hartman, talade om alla små erotiska
lustvandringar på förbjudna vägar, överdrev en del och
skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen gör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
