Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
dan hela kvällen mitt emot varandra, jamande,
nickande, grinande och härmande varandra som
apor, tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på
skullen. På morgonen när Lars skulle fortsätta sin
väg, funderade Nilenius återigen på något.
— Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä.
— Hi hi hi, skä ja ha spårrar å, spårrar å — ä an
toku — skä ja ha spårrar ? hi hi! Miau — miaaaaaui!
— Håll käften på däj, vänta ska du se! Och
Nilenius letade på sporrar och kröp på knä och spände
dem på Lars’ stövlar. Lars’ ansikte sken. Det här var
grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut,
barn, ni ska si Lars med sporra! Och hela familjen
kom ut på trappan och såg hur Lars försökte stappla
över gården. Med rocken och mössan fortfarande
fulla av blommor och kryssande som en båt i storm
satte Lars i väg. Sporrarna glittrade i solen. Fem
ungar, en mor och Nilenius höllo sig för magen av
skratt när sporrarna hakade i varandra och
Tun-Lars dunsade kull i ett träckhål. Han vrålade som
en tjur.
— Han slår säj inte för han är så välklädd,
grymtade Nilenius.
Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och
sparkade för att få loss sporrarna, spottade och
fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang sin väg,
rytande som en ko. Då stack Nilenius svärfar,
undantagsgubben Mattsson ut sitt skalliga, brynta huvud
genom dörren till brygghuset och sneglade hånfullt
efter Lars. — Ja si dän ä då nånting tä kun var
tokug, dän, hå hå hå, så visst, så visst!
Men när Nilenius fick se huvudet på gubben,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
