Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
— Vad ni måtte vara grymt ensam, sade hon med
bortvänt huvud. Sedan nästan stannade hon och såg
på honom med en skymt av medlidande. — Och ni
är väl en liknande vän för honom, förstår jag, ni
sitter och plockar varandra i smulor, så
genomglödgade av lidelse som ni bägge är.
Natten var ljus och månen lyste dem vänligt,
gatorna voro glest befolkade av sena nattvandrare.
Något sällsamt rörde sig i hans inre — är jag drucken,
undrade han, eller —
När de skulle skiljas, greps han av en förfärande
beklämning. Var det möjligt att de inom en minut
skulle få lämna varandra utan att han fick återse
henne? — Ni får ej lämna mig, utbrast han, får jag
inte vara er vän? Ni — som begriper allt.
— Är ni mörkrädd? frågade hon. Hon måhända
misstänkte att han var något berusad.
— Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men
jag är rädd för Den Oändlige, mumlade han.
— Jag — kan inte rädda er från honom — nu
god natt! Hon räckte honom sin behandskade hand
och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld.
Helt lätt tryckte han handen — och så försvann hon
i porten.
Han stod en stund kvar och stirrade på huset.
Sedan gick han sakta nedåt Norr.
Med stor bitterhet satte han sig den natten upp
på sin bädd av trasor uppe på ateljén, ur stånd att
sova. — Det är henne jag saknat, mumlade han. Vad
söker jag nu — lycka? Har jag då inte sett
tillräckligt av kvinnor — han ville ej tänka på dem men
kunde ej låta bli — till och med Crispi från Scab
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
