Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
— Jag tror det, jag är just inte rädd, men det
låter som om ni ville ha en dom avkunnad över er —
vad skall jag göra? Ni har bekant — att, att ni
—-ni har skrivit och sagt att ni älskar mig. Vad kan
jag svara? Att det är en sak som jag varken kan
eller vill bestrida er rätten att göra — det är er sak
— men jag kan ju inte — även låt vara att jag hyste
aldrig så varma känslor för er — vad skulle det nu
tjäna till? Ni har väl ändå vetskap om min
ställning — jag är gift — jag har barn som jag älskar
— jag har ingen förmögenhet — jag — men nej,
det är oriktigt av mig att blanda er in i det här,
vad har ni med det att skaffa? Fast på sätt och vis.
Förlåt mig, käre vän — jag har ingenting annat att
svara än att jag dömer er inte, jag tackar er för allt,
allt ni sagt mig! Och låt oss nu skiljas — låt oss gå
— ni skall arbeta, utvecklas, ni skall strida med livet
och segra eller dö — och Gud skall hjälpa er–
— Jag ber, blanda inte in honom i det här nu
också! utbrast han bittert. Jag har nog av honom
förut –
— Häda inte! Hon ryste för sig själv. När ni fått
nog av Gud då är ni förlorad.
— Om ni inte älskar mig då är jag förlorad,
viskade han knappt hörbart. Men nu, när jag vet att
ni inte gör det, så skall jag gå. Jag lovar er att
aldrig upprepa det här. Låt oss då gå!
Darrande reste hon sig och drog på sig
handskarna, just som uppasserskan kom för att ta emot
beställningen. — Vi skulle ingenting ha! David fick
självbehärskning nog att sticka handen i fickan och
ta upp ett mynt som han lämnade på bordet. Flickan
15 — Ban Andersson 111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
