- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / III. Romaner /
246

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

— På dårhus kanhända vi kommer, skrattade
David. Men nästan alla dårar äro roliga. Jag kände en
mjölnare Ekberg på B. hospital. Han sitter dag ut
och dag in och skriver sitt namn på en griffeltavla,
beundrar det och stryker ut det och skriver nytt igen,
för varje gång säger han med stigande hänförelse
till sig själv: Du Ekberg, du Ekberg, en sån stilig,
fin, bildad kar du ä! Du kan skriva å du kan räkna
å du kan skriva ditt namn så fint, så fint! Ack du
Ekberg, du Ekberg! Och så har dom en gammal
dödgrävare, som varje dag drar av sig stövlarna utanför
celldörren, kysser vardera stövelklacken, håller ut
bägge stövlarna på rak arm och säger med hög röst:
Tiden tar — Karlskrona å Boston — Gud bevare
kungen och fäderneslandet! Han tror inte att prästen
kan jordfästa någon om han, galningen, inte först
hinner spotta tre gånger i en knut för den döde.

Alltmera dimmiga och virriga sutto de till långt
in på natten och bara berättade om dårar. De funno
dem allt roligare. Och de nickade till varandra och
skrattade. Det fanns en dåre i U. som bara höll på
att bygga små palats av sin egen träck, han gjorde
seclan små kulor av den och gick omkring och
siktade och sköt på palatsen, alltid glad. Och de
nickade igen till varandra och skrattade och sade:

— Tänk när vi bli såna!

Men plötsligt lade sig en liten töcknig dimma över
Davids ögon. Han slöt dem och tyckte han såg ändå,
men allt var så ljust och tilltalande, ibland så strängt
gråblått och så fjärran. Han log, han visste att han
var i porten till haschishland. Och vinet gjorde honom
sömnig. Han satt plötsligt och skrattade åt Hart-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/3/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free