Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Ett svart tempel reste sig bland palmer i fjärran, en
skara präster i gula mantlar bildade häck kring Tao
och Ziri, som skulle vigas i Mahamkaras tempel.
David gick ifrån dem och stannade i lumpboden
på etthundratjugonde gatan. Han steg in i
rummet, det var tomt, men på en hylla låg Tao, den lille
trämannen, och sov. Han var klädd som en finne,
hade hornknappar i bältet och sov med öppna ögon.
Kniven låg bredvid. Han tog kniven, satte den mot
Taos hals och förde den sågande fram och tillbaka.
Den gnisslade mot trähalsen — Förnuft! skrek han,
Tao, vad är du mot kärleken! Han skar allt djupare
tills han höll huvudet i handen och stirrade in i
ögonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blevo
portar och genom dem kunde han se in i paradiset.
Det var Ziris huvud han höll i handen, men han grät
icke och var ej rädd. En lång stund stod han alldeles
stilla och hörde hur orgeln brusade igen. Han höll ej
längre det avskurna huvudet i handen, han höll bara
en liten bok, en svart bok, Sanningen stod det på
pärmen. Medan han förgäves höll på att öppna den
försvann hela jorden. Han var bland bländande,
höga vita alper, en sky av stjärnljus flöt ned, och
ljuset brusade som en orgel.
— Lever jag eller är jag död? viskade han och
satte sig upp på bädden. Hans huvud var lätt, befriat,
han kände sig föryngrad, liksom renad, räddad. —
Herre Gud, klockan är ett på dagen, ropade han, om
en timme skall hon vara här!
Han sparkade till lermodellen så att han föll i
bitar.
Sedan började han hastigt ordna rummet. Han
17 — Dan Andersson III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
